Kärlek, ljus och en massa glädje!

Kärlek, ljus och en massa glädje!

Kärlek, ljus och en massa glädje!

Sälla har jag jobbat med så mycket glädje och kärlek som i denna produktion. Allt från ljus och ljudsättare, teknisk personal, körer, artister och skådespelare! Hela produktionsteamet som står bakom föreställningen är det bästa team jag jobbat med, verkligen! Det har varit som en dröm att vakna upp på morgon och veta att – Idag är det filminspelning hela dagen, eller – Idag ska vi repetera. Det har verkligen varit en resa som jag och alla andra behövt leva i, och som vi haft viljan att leva i. Musikalen har berörs alla som sett och jobbat med den på ett eller annat sätt. Tankesätt i hos alla och en var har förändrats, vi har verkligen tagit hand om varandra och jag hoppas det smittat av sig på vår publik. Att se alla dessa fina ord på sociala medier, att möta publiken efter föreställningen eller i kön på affären som lovordar och berättar om sina egna upplevelser av föreställningen är både berörande och väldigt glädjande! Alla har sin egen resa i och med denna produktion!

 

press_2

 

All glädje som genomsyrar mej när jag tänker tillbaka på hela resan som faktiskt tar mej två år tillbaks i tiden är enorm. Att varje kväll komma tillbaka till spelplatsen och bli bemött med 100 kramar av alla i teamet är otrolig! Att vi lyckats hitta de mest kärleksfulla, gladaste och roligaste människorna i Sverige och samlat dom i ett och samma team gör mej SÅ glad! Det har verkligen varit en otrolig livskraft, att kunna hämta energi ur när man behövt! MIN stora familj, jag är SÅ glad för er alla!

Kollationering

 

Jag vill härmed tacka ALLA som gjort denna resa möjlig. Från djupet av mitt hjärta TACK… Ni har alla varit med och skapat, gett denna föreställning liv! Alla ni på scenen, bakom scenen, på kontoren, på parkeringen, alla ni bakom datorerna som stöttat, gillat, kommenterat, ni som satt upp affischer, Alla ni tonsättare som lånat ut er musik, Marcos, Benny Pugh, Py och alla ni andra, ni som kommit och tittat! ALLA ni riktar jag mitt ödmjukaste TACK till! Utan er alla skulle detta inte varit möjligt!

kolllationeringmars1

 

IMG_2248

 

IMG_0457[1]

 

IMG_0459[1]

 

marco

 

 

TACK alla ni underbara!

Med all kärlek och ljus!

 

Er, Jon Anderzon.

Tänk att vi får uppleva detta tillsammans!

Tänk att vi får uppleva detta tillsammans!

jennie eriksson

 

 

De sista tonerna har klingat ut i Lokstallarna. ”Som en stilla ocean, levande orkan, vandrat genom eld…”

 

Jag är nyss hemkommen och är fortfarande uppspelt efter kvällens föreställning. Jag får alltid en kick när jag har varit på scenen. Det är där, på scenen, som jag känner mig som mest levande!

 

Det var för ungefär ett år sedan som jag gick på audition inför ”I ljus och mörker” i Bollnäs. Jag studerade musikal i Stockholm på Göta Lejon och jag hade åkt upp och hälsat på mina föräldrar i några dagar. I Bollnäs möttes jag av ett väldigt trevligt och snällt gäng jurymedlemmar och det var så hela resan började för mig. Jag fortsatte min utbildning och var med i två andra produktioner i Stockholm under våren. På helgerna åkte jag ofta upp hit till Hälsingland och vi började repetera körinsatserna till ”I ljus och mörker”.

 

I jämförelse med andra produktioner så känns det väldigt lyxigt och generöst med tid att börja repetera redan ett halvår innan premiär. Samtidigt så har jag aldrig medverkat i en så stor ensemble som denna och vi behövde den tiden för att sjunga ihop oss. Jag har fått träffa många nya fina människor och vänner. Det är festligt att få spela med människor i alla åldrar och vi har det riktigt kul tillsammans! Det finns ett engagemang och en genuin glädje och värme i gruppen människor som medverkar i produktionen. Då menar jag alla, inte bara dem som står på scenen. Alla som jobbar runt omkring detta gör ett fantastiskt arbete!

 

Jag är säker på att jag kommer se tillbaka på den här tiden. Komma ihåg, hur vi möttes alla människor, skratten och de känslofyllda scenerna. När vi, tillsammans spelade i musikalföreställningen ”I ljus och mörker”.

 

 

/ Jennie Eriksson, solist och ensemblemedlem

 

Så STOLT!

Så STOLT!

Ikväll är det dags igen! Vi spelar ännu en föreställning och just nu är vi i Bollnäs. Det börjar bli svårt att få tag på biljetter överlag också, skynda skynda

Sällan har jag varit så stolt över en produktion som denna! Varje kväll åker känslorna berg och dalbana upp och ner, föreställningen berör mej lika mycket som publiken, varje kväll! Jag ser många i ensemblen som både skrattar och tårkar tårarna under pågående föreställning, det är väldigt känslosamt. Varför har det då blivit så? Jag tror att denna gång har jag verkligen gått till mej själv, försökt att vara så personlig som möjligt. Ämnet i föreställning är ständigt aktuellt och något som alla kämpar med i sina liv. Den är hyper-modern samtidigt som den tar avstamp från mitten av 1600-talet. Inte bara det är en anledning till att musikalen berör, den största är ju naturligtvis alla aktörer på scenen! Jag beundrar dom varje kväll jag står och ser dom på scenen. Samtliga, barn som vuxna, gammal som ung spelar ut HELA registret! Jag är otroligt imponerad och STOLT!

 

press_3

Bildtext: Mitt under brinnande krig. Cecilia håller byn i ett järngrepp.

 

press_2

Bildtext: Barnen i byn lever upp när Anna kommer ner på torget och leker med dom.

 

Jag tror att hemligheten med varför denna musikal blivit så personlig för alla som ser den är just att den har många infallsvinklar, alla kan känna igen sig i något. Så är ämnet något som alla någon gång också jobbar med i sitt egna liv. Att skriva något som skulle passa alla var svårt, du kan inte måla upp en bild av att – Såhär är det! Jag har verkligen försökt att vara så bred i mina texter som det bara går. Ju bredare jag skriver, ju mer folk kommer att känna igen sig. Idag är jag är glad att jag tänkte så, jag får dagligen, timme efter timme brev, mail och samtal från personer som vill berätta för mej vad musikalupplevelsen betytt för dom. Det är oerhört rörande historier, men jag fylls av värme och kärlek! Jag är glad och STOLT över föreställningen, de som är med i produktionen och ALLA er som kommer och tittar!

 

TACK älskade ensemble och TACK älskade publik!

Ikväll kör vi igen!

 

Med all värme, Jon Anderzon.

Hur kan ett litet ljus lysa så klart!

Hur kan ett litet ljus lysa så klart!

”Hur kan ett litet ljus, lysa så klart

ja, hur kan det lysa så underbart, den lilla låga av eld.

Av eld, den lilla lågan av eld”

Så sjöng lilla Ronja, stilla och andaktigt, då 7 år. Jon, som själv har skrivit musikalen, grät en skvätt… Att Ronja fick Jon att gråta när hon sjöng, är för övrigt någonting som hela familjen idag har rätt kul åt och är lite småstolt över, faktiskt. Inte visste vi där och då, att musikalen handlade om just Ljuset och att Ljuset alltid segrar. Inte visste vi att Ronja omedvetet valde en sådan passande sång .Ronja fick där samtidigt frågan om vad hon helst skulle vilja göra i den kommande musikalen, varpå hon oblygt förklarade att hon gärna ville ha en stor roll. Barn är härligt spontana!! Det ena gav det andra och glädjen var stor när vi fick reda på att Ronja skulle spela Anna som liten. Vi vuxna förstod vilket enormt arbete det skulle innebära men även vad mycket äventyr och skoj hela familjen skulle få vara med om.  Och så blev det och nu står vi inför en stundande lovande premiär.

Mycket tandgnisslan har det allt blivit på slutet – inför många och långa bilfärder, sena kvällar, uteblivna födelsedagskalas och halvdassig picknick-mat.  Samtidigt, å andra sidan – nyfunna kamrater, skratt och skoj och framförallt nya erfarenheter. Ronja ser nu fram emot att få visa upp vad hon har repeterat, inför kompisar, släktingar och lärare.

CANON Kameran XF305.Still064

”Nånting lånat, nånting fått, nånting gammalt och nånting blått.”

”Nånting lånat, nånting fått, nånting gammalt och nånting blått.”

Det brukar vara den devis som hörs när det rustas för bröllop.

Men musikalens kostymer har kommit till efter samma princip. Det hänger nu ca 230 kostymer färdiga i mitt källarförråd. Ett fåtal plagg fattas ännu, men skall hinnas med i slutspurten.

 

Många gånger har jag fått frågan om jag sytt alltihop? Svaret är ”– Nej”!

Nånting har jag fått och nånting har jag lånat (t.ex. ur SV’s förråd av allmogekläder).

Nånting gammalt kommer från Tradera eller hovleverantören Erikshjälpen.

Det handlar om i runda tal 1000 enskilda plagg som ingår i ensemblens kostymering – omöjligt att sy allt detta på mindre tid än åtta månader.

Men visst har det sytts en hel del också! Både i blått och i andra färger.

Över 200 meter tyg har förbrukats och många trådrullar har tagit slut. Men just idag fick nål och tråd vila i sin ask. Limpistol är bra, för att ordna specialdetaljer på en kostym.

Nu återstår det att se, om alla 1000 plagg passar på längden, bredden och tvären, när vi ses på kostymrep. om en vecka…

 Sk 20130927_120035

Lite pyssel med pärlor och limpistol.

 

 

Vänligen eder kostymör, Christina.

Hektiska veckor nu…

Hektiska veckor nu…

De senaste veckorna har jag varit överallt än hemma. Att driva en sån här gigantisk produktion är en livsstil och inget jobb. Det vet alla som jobbar i sådana här produktioner. Jag drar mej till minnes min tid på Dramaten, jag praktiserade där, och där började dagarna kl 9.00 och slutade efter kl 23. De största skådespelarna i landet repeterar under dagarna fram till kl 16, då är det mat och sedan in i sminket till kvällens föreställning. Det var då jag förstod det här snacket med att man jobbar i ”huset” som man kallar det. Man har toalett, dusch och säng i sin loge. Där kan man tillbringa en liten tid med sin familj och säga hej innan man ska upp på scenen. En liten vrå fri från scenkostymer, spotlights och puder. Alla ska vi jobba med något!

 

dramaten

 

Efter 4 dagar i Stockholm förra veckan var vi nog alla rätt möra. Jag själv jobbade med skådespelarna på dagarna och skrev om alla ändringar på nätterna.  Jag Linnéa och Mikaela hann ändå med ett teaterbesök på Stadsteatern, vi såg Lars Noréns 3.31.93. En otroligt bra föreställning som gav mej inspiration till vår musikal. Repetitionsarbetet tickar på och jag märker att alla mer och mer kommer in i handlingen, det är roligt att följa allas resa in i handlingen. Manuset har ju jag skrivit och det känns helt otroligt häftigt när en efter en kommer in i min fantasivärld. Då vi alla leker samma lek och är på väg mot samma mål, det är en underbar känsla. Jag tycker också det är en enorm känsla att varje repetition få återse alla kära vänner, jag älskar min ensemble. Alla kommer med sina ryggsäckar, sitt kaffe, sina matlådor. Alla är förväntansfulla och glada. Att se alla komma känns som en kärleksförklaring. Alla i ensemblen tror på det här, är övertygade om att det blir bra, tycker det är roligt och tycker om varandra. Det är imponerande och det är just DET som är mitt driv i projektet! Ena rollen efter den andra föds och det är en fröjd att stå vid scenen och agera barnmorska! Hehe…

 

repetition

 

Biljettförsäljningen tickar på och fler och fler börjar inse att detta verkligen är så stort som det sagts från början! Jag är SÅ stolt över denna produktion och min ensemble!

 

Tack!

 

Med värme, Jon Anderzon.

Sjukt galet!

Sjukt galet!

Hej på er!

 

Jag är Linnea Didrick. En mästare på att glömma bort saker och har lite av ett guldfiskminne ibland, men jag älskar att skratta och försöker göra de så ofta jag kan!

Historien om hur jag blev involverad i musikalen I Ljus & Mörker är ungefär så här; De började med en ganska oförberedd audition i Gävle, sen ett telefonsamtal, sen ett telefonsamtal till, sen lite mailkontakt och sedan en inbjudan till kollationering i Gävle. Sen var de klart! Jag kunde då titulera mig som en del av skåderspelarensemblen och ska nu spela huvudrollen Anna!

Helt galet, I know. Men helt sjukt kul!!

Min karaktär ser de goda i varje människa och tror innerst inne att alla har ett gott hjärta. Hon är beredd att gå hur långt som helst för att skydda sina vänner om så skulle behövas.

Det är superspännande att få vara med i en produktion där så många människor är inblandade och framför allt utbyter både erfarenheter och kunskap med varandra. Jag lär mig fantastiskt mycket då jag både får stå framför kameran och kommer stå på scenen i oktober!!

 

IMG_0320

 

Hoppas vi ses!!

 

Kramkalas i mängder till er alla!!

/Linnéa.

Sy, sy , sy…

Sy, sy , sy…

Jag tillhör den tappra lilla skaran som i våras gick med i musikalens sömnadsstudiecirkel för att sy våra egna scenkläder till musikalen. Varför då i hela fridens dar, kan man undra. Är det inte tillräckligt fullt upp med att repetera alla sånger och scener till musikalen, ska man ägna en massa tid åt att sy kläder också? Tja, jag gillar ju att sy… Och såg en chans att få lära mig lite mer om sömnad. Dessutom såg jag det som en bra övning i att avsluta projekt. Det ligger ju ett och annat sömnads- eller hantverksprojekt hemma, som inte avslutats… Men nu minsann skulle jag ta tjuren vid hornen, sy och avverka plagg efter plagg, och vara klar långt innan premiären. Det fanns ju eoner med tid tills dess.

Livstycket kastade jag mig över direkt. Och lyckades göra två vänsterhalvor av fodret… Gör om, gör rätt och efter en del knep och knop så var hela livstycket klart. Det tog dock sin lilla tid, det är en hel del detaljer att få till i livstycket. Nöjd med att ha nått i mål med det plagget utan att ha skjutit det framför mig, kastade jag mig över och sydde kjolen så fort jag fick materialet. Kjolen klarade jag utan fadäser. En del tycker att jag är lite knäpp som syr en del för hand. Det tar visserligen lite längre tid, men handsömnad har även sina fördelar. En av dem är att man kan sitta varsomhelst och sy. T.ex. på tåget/i bilen till och från musikalrepen. Eller ute i friska luften.

Musikalförberedelser

Syr man för hand kan man sitta varsomhelst. Det har blivit en del sömnad utomhus.

 

Särken klippte jag till delarna till…som blev liggande i en hög över sommaren… Lite semester måste man ju få! Sen låg tyget där och stirrade på mig och gnagde på mitt samvete. Men med moroten att inte stå halvnaken på scenen har jag nu äntligen lyckats få även särken klar. Så nu har jag nästan hela min stass.

 

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Livstycket är en modell från sent 1600-tal, medan kjol och särk är 1800-tal.

 

 

Återstår då bara förklädet. Och att flytta på hakarna (eller är det hyskorna?) i linningen på kjolen. Det blev tydligen inte tillräckligt tajt. Det är fasligt vad tajt det ska sitta. Undrar lite hur det ska gå att sjunga och andas… Men det blir jag nog snart varse på repen.

 

Hittills får jag iallafall ge mig själv godkänt på att hålla tidsplanen. Jag har inte tyget till förklädet än, men det är ju en dryg månad kvar till premiären… Och enligt en annan sömnadscirkeldeltagare ”tar det bara en halvtimme att slänga ihop förklädet”. Nåja, vi får väl se hur många halvtimmar det blir.

 

Glada hälsningar Mirja Hagström.

Hur gick det här till?!?

Hur gick det här till?!?

Mikaela

 

Ja precis… hur gick det till egentligen?

Den frågan ställer jag mig själv varje gång jag sitter och läser manus.

Mina förhoppningar när jag gick på audition i vintras var att jag kanske skulle få chansen att komma med i kören i denna storsatsning… Men bara kanske, Gävleborg kryllar av fantastiska talanger så vad skulle de med en simpel vis- och popsångerska till?

Men jag bestämde mig för att ge det ett försök i alla fall. Så jag anmälde mig och åkte på audition som kan vara både det värsta och bästa jag gjort i hela mitt liv. Det värsta för att jag var så fruktansvärt nervös och det bästa för att det tillslut blev mycket större än vad jag någonsin vågat hoppas på. Så nu sitter jag här med ca 6 veckor kvar till premiär och har en av de större rollerna i musikalen. SJUKT! Jag heter alltså Mikaela Sköld och jag kommer att spela Malin. Malin för mig är en person som finns i alla kompisgäng.

Man kan hitta henne överallt, den där vilsna tjejen som inte alltid fattar rätt beslut. Mer om henne tänker jag inte avslöja men jag kan dela med mig av några meningar om mig själv.

 

Jag anser mig alltså vara en vis- och popsångerska, jag åker runt och sjunger i kyrkliga sammanhang, på olika shower och events. Jag har dock aldrig haft musiken som yrke utan jag är frisör i grund och botten men har alltid haft musiken som hobby.

Men nu vågar jag lite blygt kalla mig för musikalartist och detta är långt ifrån den sista musikal jag kommer att göra! Jag tror det kallas blodad tand!?

Nu vill jag bara ha mer!!!

 

Puss och kram gott folk, vi ses i höst! / Mikaela Sköld